Soneryds nya

Några unga författare har publicerat ett Manifest för ett nytt litterärt decennium i Dagens Nyheter. Här är ett utdrag:

1. Vi vill återerövra berättandet från genre­litteraturen. Berättandet ska inte utnyttjas för att bekräfta klichéer eller redan etablerade verklighetsbilder utan tvärtom fungera som en utmanande och uppfordrande kraft.
Vi lovar att aldrig skriva böcker om unga shoppande kvinnor i storstadsmiljö helt upptagna av kärleksaffärer och märkesvaror. Vi lovar också att aldrig – inte ens under pseudonym – skriva romaner om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor på Öland eller Gotland eller i Skåne, Bohuslän, Närke, Västergötland, Östergötland, Uppland, Sörmland eller andra svenska landskap.

Jag känner: Jaha. Jag lovar att aldrig skriva en roman där en tandkrämstub har huvudrollen, men tänker för den skull inte försöka publicera en debattartikel i DN om det.

Under sommaren var jag tvungen en ctrl-alt-delete på mina bokprojekt. Jag mer eller mindre raderade allt jag arbetat med och började om. En färsk start. Det var nog vad som behövdes för jag har hattat runt med de gamla idéerna som en äggsjuk höna (och när jag kör med sådana liknelser vet man att jag är ringrostig).

Min slutsats när ingenting annat fungerade var att följa den gamla devisen:  Skriv om något du kan.

Och under fliken nästa bok kan du lite kort läsa om vad jag kan.

Idag märkte jag till min stora bedrövelse att jag brutit ett löfte. Det gör mig naturligtvis extremt skamsen (ok, halvskamsen).

Hursomhelst hade jag lovat en viss ‘Adam’ att Arvid skulle göra någon form av comeback här, senast den 15:e juni. För att skydda mitt eget skinn kan jag kanske säga att jag sa ju inte vilket år det var…

Hohumm…

Jag skyller i alla fall på separation, katter och dåliga vanor på att det inte blivit något än. Men jag kan säga så mycket om den eventuella fortsättningen till böckerna om skejtaren, att jag funderar på en lösning som ska göra det till lite mer av en följetong, något man kanske kan följa över tiden. Nästan som en blogg.

Jag vrider och vänder på det och hoppas kunna ge besked snart.

Läs även andra bloggares åsikter om en skejtares dagbok, en skejtares frestelser, en skejtares oskuld

Ibland hamnar man i ett dåligt flöde med skrivandet. Rättare sagt – man hamnar ganska ofta i ett dåligt flöde. Det gäller bara att orka fortsätta ändå och intala sig att skiten blir bra när man är klar.

Mitt dåliga flöde har varat i en sådär två, tre år. Men jag har goda föraningar om att saker och ting håller på att vända. Fast jag har hållit på med samma bok i snart tre år. Tyvärr har jag inte kommit så långt utan jag bara börjar om hela tiden. Jag tror jag måste sätta någon form av deadline för mig själv.

Få se… Om jag inte är klar med ett utkast till boken jag håller på med nu till sista juni så ska jag…. Hmmm…. Jag är inte så bra på det här med självbestraffningar. Det måste ju vara något kännbart men jag vill liksom inte skära av mig bara för att jag inte *hunnit* fått en bokjäkel klar. Det finns ju så många böcker.

Jag ska fundera ut något hårt, kännbart för mig själv och återkomma i frågan.

Man får ofta brottas med apati och känslan av att man inte är så jävla bra när man håller på att skriva. Det är något ganska nytt. Förr tyckte jag alltid att jag var bra.

Och när man får den där känslan kan det dröja dagar, veckor och i värsta fall månader och år innan man kan sätta igång. Jag skulle tro att det var det som hände mig 2006 och framåt. Man orkar inte. Har ingen lust.

Det bästa är att lösningen är ganska enkel. Egentligen är det bara att sätta sig och skriva, att få bort känslan att det måste vara så jävla bra hela tiden. Bara man skriver klart blir det säkert bra tillslut. Eller inte. Då är det bara börja om.

Det är en sådan enkel medicin att komma ur ett sånt där tillstånd. Ändå hamnar jag där – gång, efter gång efter gång.

Av historien lär vi oss endast att vi inget lär oss av historien.

Under fliken ”Nästa bok” kan man läsa lite om vad som på ett eller annat sätt, troligen är min nästa bok. Spännande va?

Jag fascineras mycket av Newfoundland & Labrador. Det är så härligt kargt, stort och ödsligt. Lägg därtill stormar som piskar mot klipporna och en historia av elände. Det har blivit lite av mitt ”happy place” – ett ställe jag tänker mig när jag liksom bara vill komma bort från allt. Det brukade vara en enlig stuga i skogen, med vedeldning och snöstorm utanför, men nu har jag tagit mig till Kanada.

För att ge större tyngd åt mina dagdrömmar läser jag även ”Sjöfartsnytt” av Annie Proulx, boken bakom en av mina favoritfilmer med samma namn (Eng. The shipping news av Lasse Hallström). Men den håller på att ta slut så jag behöver mer Newfoundlandfiction eller ska jag kanske ta mig an Hemsöborna för att få en svensk touch av det hela?

Vid sidan av min ganska långsamt framskridande bokprojekt (som har arbetsnamnet ”Bli klar någon jävla gång då”) håller jag även på en del med noveller. När jag säger en del menar jag att det har hänt att jag suttit och filat på en novell.

Hursomhelst är det tänkt att de ska handla om min gamla vanliga huvudperson, Arvid Carlberg, och om hans liv innan ”Skejtarböckerna” drar igång. Jag har tänkt att lägga ut de en efter en online här, när jag börjar känna mig nöjd med dem. Jag gissar att det kan dröja allt från en vecka till 22 år.