En fd. skejtares dagbok

Kedjebrev - you can’t live with them and you can’t shoot em

Det händer inte lika ofta nuförtiden, men det händer ändå. Kedjebrev alltså. Sådana där brev där det står "Ahh, du är unik. Du är underbar. Det här brevet betyder att tänker på just dig." Alternativt har någon skickat ut mejlet till alla i sin kontaktlista och ger ganska troligt blanka fan i mig. Ännu mer troligt är att personen ifråga inte alls tycker att jag är underbar. Möjligen tycker han eller hon direkt illa om mig men eftersom jag finns med i kontaktlistan får jag mejlet.
För det är ju vad hela grejen handlar om; Att skicka ut så många mejl som möjligt. Ibland händer det till och med att det finns undertryckta hot vad osm händer om man inte skickar vidare. Typ: alla kroppsbehåring kommer falla av om man inte skickar vidare till 15 personer. Men om du skickar vidare kommer du ganska troligt vinna på lotto och det blir milk and honey resten av livet.
Jag hamnar i en liten inre konflikt när jag får kedjebrev. Dels hatar jag det och jämställer det med spam, men dels är jag av det skrockfulla slaget. Om någon skulle säga till mig med säker röst "Du måste säga multiplikationstabell efter varje verb du säger, annars kommer du få klumpfot" så skulle jag kanske inte helt följa uppmaningen, men jag skulle noggrant kolla min fot.
Än så länge lyckas jag alltså ta bort kejdebreven, men jag vet inte hur det kommer gå i framtiden. Jag blir mer och mer nojjig med åren och har överlag ett mer skört psyke.
Förmodligen beror det på att jag inte är ute och festar så mycket längre. Man är lugnare till sinnet om man ständigt går och är lite bakis.