En fd. skejtares dagbok

Inre och yttre smuts

Varför städar vi (här använder jag "vi" i ordets absolut vidaste bemärkelse)? Är det för att det är smutsigt? Är det något man bara ska göra eller är det för att det väntas gäster?
Det beror lite på hur man ser det. Lars Linders recenserar i DN filosofen Olli Lagerspetz bok "Smuts. En bok om världen, vårt hem".
Jag intresserar mig för två olika teorier om smuts och städning:

I botten ligger de primitiva samhällenas syn på heligt och profant, rent och besudlat; att städa har alltså inte så mycket med skiten i sig att göra, utan är ytterst ett slags ritual som håller den inre orenheten nere. Driften att städa är egentligen symtom på något annat, mani, anal­fixering, vantrivsel i kulturen. I värsta fall fascism.

Och…

Det andra sättet att abstrahera bort smutsen är det naturvetenskapliga. Det säger, ungefär, att smuts ju bara är materia som allting annat. På atomernas nivå, eller universums, är smuts ingen meningsfull kategori alls, det är bara ett begrepp människan skapat åt sig i sin begränsade värld.
Smuts finns egentligen inte, annat än i våra hjärnor.

Intressant.
Jag vet dock inte hur något skulle fungera som ursäkt varför man inte har städat. "Nej, jag har inte städat men så är jag heller inte analfixerad.".
Eller "Ja, jag vet att golvet är full av dammråttor, men egentligen är det bara materia precis som byrån därborta. Ur vetenskaplig synvinkel spelar det ingen roll om det ligger en björnfäll eller dammråttor på golvet".

Jag har en ganska liberal syn på renhållning. Det har hänt att jag varit tvungen att bjuda hem folk bara för att jag skulle få anledning att städa. Sedan blev jag så slapp att det bara var visst folk som hade förmånen att se min lägenhet städad. Tyngdlyftaren kunde exempelvis inte räkna med att slippa dammråttor.
Jag vill tro att jag blivit bättre nu, men kan nog ändå vara lite av en slusk. Det är utvärtes alltså eftersom jag inte behöver någon "…slags ritual som håller den inre orenheten nere." Invärtes är jag som Jungfru Maria.

Andra bloggar om: smuts, städning, recension, filosofi, Olli Lagerspetz, Lars Linder