En fd. skejtares dagbok

Gone in 60 minutes

Jag måste nog lära mig leva med att jag är lite förvirrad. För andra gången i år låste jag nämligen in mina bilnycklar i bilen. På moderna bilar har jag hört att det inte ens är möjligt att låsa in dem, men det var ganska länge sedan min bil var modern.

Det var efter jag varit och handlat. Jag satt och knaprade på några cashewnötter jag köpt. De var så goda att jag tyckte att den påsen var viktigare att få med mig än själva nycklarna. Dessutom gjorde jag kardinalfelet att bara trycka ner knappen, istället för det mer riktiga att låsa först när bildörrarna är stängda.

Men jajaja, vad är väl en bal på slottet?

Den här gången var det inte en lika stor katastrof som förra gången. Då hade jag nämligen lyckats låsa in nycklarna medan bilen var igång. Panik. Lyckligtvis kom en handlingkraftig vaktmästare och redde ut situationen. Jag tänker inte berätta hur han gjorde för jag vill inte uppmuntra till bilinbrott.

Så jag var inte jätteorolig över att ha låst in nycklarna. Jag hämtade bara de rätta verktygen (man är ju själv lite av en vaktmästare) och skred till verket. Vad jag kanske inte tänkt på först var att det kan se lite misstänksamt att stå med verktyg vid en bildörr, framförallt vid en starkt belyst och lagom trafikerad gata. Bilar saktade in, fotgängare glodde och en stod till och med och riktigt tokstirrade på mig.

- Det är min bil, snäste jag, då jag börjat bli lite irriterade. Jag har låst in nycklarna.

- Uhumm, sa han inte så jätteövertygad.

Operationen var inte så lätt som jag trodde. Till slut fick jag ringa efter hjälp. Ungefär precis när jag slutat prata med vännen åkte en polisbil sakta upp.

Rutan på bilen åkte sakta ner och därinne satt mycket riktigt en polis av det barska slaget.

- Vad har du i händerna, muttrade han.

- Stämjärn och ståltråd, sa jag med klen röst. Men det är min bil.

- Jaså, sa polisen och kom ur bilen.

- Villniseleg?

- Va?

- Skulle ni vilja se legitimation? Det är faktiskt min bil. Jag har låst in nycklarna.

- Jaså då. Få se då.

Jag visade legitimationen och lyste in i bilen så man tydligt kunde se nycklarna. Tydligen hade bekymrade medborgare ringt och klagat över misstänkta biltjuvar på den väldigt trafikerade och upplysta gatan.

I polisbilens baksäte hördes en polishund skälla. Han var väl besviken över att inte få bita av mitt ben.

Till slut kom poliserna faktiskt fram till att det faktiskt var min bil.

Jag frågade om de inte hade några insidertips, hur man snabbt tar sig in i en bil. Det hade de inte. Nästa steg hade kanske varit att be att få låna en pistol och skjuta sönder rutorna. Men det hann jag inte med för poliserna försvann som en avlöning när de inte fick bura in mig.

Lika bra det. Jag har alltid kännt mig lite obekväm i närheten av ordningsmakten.

Min kompis hann dyka upp lite innan poliserna försvann. Det gladde honom.

När vi väl var två på jobbet var det inga problem att bryta sig in i bilen. Allt som behövs är lite precision, svag respekt för privat egendom och tålmodighet.

När vi var klara föreslog jag att vi skulle fortsätta med nästa bil, men det får bli en annan gång då kvällen hade hunnit bli sen.

Andra bloggar om: inbrott, polisen, förvirring, bilar