En fd. skejtares dagbok

Spring mot kullarna

En gång i tiden, när jag fortfarande var ung och oförstående (nu är jag i alla fall inte så ung längre) stod jag tillsammans med 30-40.000 andra vid Roskildes stora scen och lyssnade på Iron Maiden när de sjöng "Run to the hills".
Det var ett fint ögonblick i mitt liv.
Iron Maiden kan mangla gitarrer som få, även om jag aldrig varit något jättefan.
Just då tänkte jag kanske inte så mycket på vad de sjöng. Jag skrek bara med "Run to the hills. Run for your lives" och tänkte inte på så mycket mer än hur jag skulle ha råd med nästa öl.
Men de sjunger i alla fall om indianer (eller är den korrekta benämningen: den amerikanska urbefolkningen?  Det passar inte i en låttext).
Det kändes konstigt att höra Maiden sjunga en så slags medveten låt. Jag menar, kolla här:
"White man came across the sea
He brought us pain and misery
He killed our tribes, he killed our creed
He took our game for his own need"
Aja, jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta. Eller jo, kanske: har ni hört den akustika balladvarianten av Run to the Hills? Den framförs av Hellsongs och är helt underbar. Fast det slår ju såklart inte Bruce Dickinsons ylande:
"Ruuun tooooo the hills,
run for life"
Amen to that.
Nu ska jag lyssna på "666 - the number of the beast"

Andra bloggar om: iron maiden, brude dickinson, hellsongs, run to the hills