Andreas Lee
juni 25, 2006 – 20:55… och efter det förra inlägget kanske folk kan få för sig att jag aldrig sysslat med sport. Det är inte riktigt sant. Jag har spelat fotboll, handboll, bowling, bågskytte, badminton, pingis och dessutom åkte jag en hel del skateboard. Jag var ganska sportig fram till 18 då vin, hmm, poesi och sång tog över.
Men den sporten jag tyckte om mest var en jag inte höll på särskilt länge med, nämligen karate. Det var lite synd, för jag hade viss fallenhet för det. Av någon outgrundlig anledning har Gud alternativt Universum nämligen begåvat mig med ganska snabba reflexer.
Min flickvän upptäckte det en gång när hon skulle sparka mig i huvudet (hon ville visa hur vig hon var).
Jag slängde upp en arm och flickvännen föll skrikande mot soffan.
- Vad gör du, tjöt hon.
- Jag parerade, sa jag stolt.
- Tror du jag skulle träffa dig på riktigt eller?
- Man vet aldrig med kvinnor, sa jag. Har du ont?
- Jaaaa, jag tror du bröt en tå på mig.
Efter en halvtimmes läkarkoll (jag var sjukvårdare i lumpen) upptäckte jag att hon inte hade brutit tån, men den var öm i tre dagar efteråt.
Det roligaste jag visste med karate var när man fick slåss/ sparra med varandra.
Vid ett tillfälle gick jag upp mot en tjej som var en, två nivåer över mig. Vi bugade mot varandra som brukligt är.
- Slå inte mot brösten, sa hon.
- Visst, sa jag och tänkte "Bara hon ger fan i mina ädlare delar".
Men det var en välväxt dam så området jag hade att slå och sparka på var antingen benen eller huvudet.
Eftersom man inte får träffa huvudet och bör ge fan i knäna kände jag att jag hamnade lite i underläge.
Hon gick in hårt. Sparkarna haglade över mig och jag fick fäkta med händerna. När jag kunde, sparkade jag mot smalbenen och fick kanske in en träff eller två.
Efter bara någon minut slutade det. Jag tror det blev lika.
Just nu kommer jag inte ihåg varför jag slutade. Eventuellt hade jag svårt med diciplinen. Det skulle knappast vara den första eller sita gången.