En fd. skejtares dagbok

The noble art of minigolf

Mingolf är en "sport" som jag lärt mig hata genom åren. Ända sedan jag var en väldigt ung liten skejtare har jag haft svårt för det. En gång provade jag till och med på "idrottens" storebror, vanlig golf. Såhär på äldre dagar kan jag, om jag tar till mitt allra ödmjukaste jag, till viss del förstå tjusningen med långgolf.
Anledningen till att jag tycker det är så tråkigt är naturligtvis på grund av att jag är helt grundligen och alligenom urkass på det. Jag kan inte skjuta rakt och om jag väl behöver det, kan jag inte skjuta snett, heller. När jag var yngre for både boll och klubba all världens väg när jag missade hålet för femte banan i rad.
När man är äldre tror man sig bättre kunna behärska dessa primala drifter. Jag föreslog därför flickvännen idag att vi skulle ta ett parti minigolf. Jag la även till att det var den enda chansen som hon skulle få upp mig på banan (hon har varit på mig ett tag att spela, men jag har totalvägrat).
Men idag hade flickvännen sovit  dåligt och var lite sjuklig, så jag tyckte det kunde passa bra att spela.
- Okej, sa hon. Men jag kanske inte kommer kunna spela alla banor.
Vi började spela.
Det gick dåligt dåligt till en början. Bollen träffade fel vallar och kom aldrig riktigt rätt på hålet. Flickvännen beklagade sig att såhär dåligt brukade hon aldrig spela. Jag sa att jag alltid spelade såhär dåligt.
Men efter ett tag började jag parera mina dåliga slag. Jag siktade sköt helt enkelt åt ett annat håll mot det jag tänkte siktade.
Bollen började hamna rätt. Flickvännen hadee det fortsatt jobbigt.
Det gick fint ända tills en pappa med två söner började komma ifatt oss.
Vid en särskilt svår bana, där det var meningen att man skulle få spik, kom en av de unga gossarna ifatt precis när jag skulle försöka mig på ett slag, som skulle rädda mig från att få max på banan.
- Man måste slå hårt, sa gossen.
- Håll käften ungjävel, tänkte jag och slog in bollen i fel hörn.
När vi gick vidare kände sig nog både flickvännen och jag lite ansträngda. Vi fick påminna oss om att det var ett spel och inte ett slag om balansen i förhållandet.
Efter ytterliggare lite dålig spel några banor började jag veva med klubban och svära ganska mycket.
- Lugna ner dig, sa flickvännen.
- JAG ÄR LUGN, sa jag.
Pappan, med sina barn, som jag började kalla Omen 1 och 2 var oss hack i hälarna.
Vi valde en drastisk men effektiv lösning för att bli av med dem, vi hoppade helt enkelt över en bana.
När vi började närma oss sluten var tjejen trött och jag började ta ledningen.
Vid sista hålet kom banägaren fram.
- Vad duktiga ni är.
- Ahh, eller hur, sa jag samtidigt som jag missade min fjärde boll på hålet.
Flickvännen sa till banägaren, lite urskuldande, att vi var som Sverige mot Tyskland, när vi lämnade in klubborna.
Vi kom ifrån den vämjeliga anläggningen.
- Dryg jäkla banägare, sa jag. Hade han stått två meter närmare hade jag kört upp klubban i rumpan på honom. "Vad duktiga ni är.." Vad var det?
- Lägg av. Han har ägt den där i 20 år och är jättesnäll. Jag är trött.
- Jag vill ha glass.

Glömde detta:
Andra bloggar om: glass, minigolf, bangolf