En fd. skejtares dagbok

Minnen av Molly

För ett år och en dag sedan såg mitt liv ut som följer:

Just nu är Molly hos pappa för att husse ska kunna gå ut på dåligheter. Tro mig, jag hinner med en hel del dåligheter när min lilla hund är borta. Hon skulle skämmas över mig om hon visste.
Fast, vore jag tvungen att välja mellan Molly och dåligheter skulle jag välja Molly vilken dag i veckan som helst. Jag saknar henne.
Imorrn åker jag och hämtar det lilla djuret. Om jag har tur följer Tyngdlyftaren med. Han och Molly kommer väldigt bra överens. Däremot gillade inte Molly att han hälsade på de andra hundarna när vi lämnade henne igår. Hennes kärlek är tydligen inte helt ovillkorlig.

Tänk vad tiden går snabbt. Det kommer knappast som en nyhet för någon, men det gör den hursomhelst.
Saker och ting har ändrats nu. Molly bor på landet med tre andra hundar, Tyngdlyftaren håller på att gå in i samboskapets välsignande… ehummmm…. stadium. Själv är jag lyckligt stadgad och har inga behov av att gå ut på dåligheter (men en krogrunda då och då är bra för själen.)
Det enda jag känner igen från inlägget för ett år sedan är att jag saknar Molly. Trots att mitt sociala liv inskränkte sig till besök av Tyngdis (han behövde vakta hunden när jag gick ut och köpte mat) då och då hade livet som hundägare sin tjusning.
Jag minns när Molly kom och krafsade mig på benet när hon ville leka, eller när jag sa till henne med bäbisröst "Nu går vi till parken" och hennes svans viftade så snabbt att man skulle kunna utvinna energi till en hel by från den. Jag minns när vi båda trötta gick upp på morgonen för att åka till jobbet, hur glad hon blev över att (denna dag också) träffa jobbarkompisen i vars rum hon var i på dagarna.
Jag bli smått nostalgisk och nästan lite gråtfärdig när jag tänker på det.
Hon har det väldigt bra på landet. Jag byggde (och betalade) en ganska stor hundgård åt henne och de andra hundarna. De kan springa ute och skälla på förbipasserande hala året.
Men vissa kvällar saknar man den där lilla pälsbollen, man saknar att säga "Nu går vi till parken" och samtidigt veta att det är hennes lyckligaste ögonblick på hela dagen.