En fd. skejtares dagbok

Ett hundliv

Jag hade en fin utekv?ll med Molly ig?r. Med utekv?ll menar jag naturligtvis utekv?ll: Vi var utomhus, i parken. Jag menar inte att jag var ute p? egen hand och hade roligt med det kvinnliga klientelet i stan (och om n?gon fr?n F! l?ser detta: att ha roligt med det kvinnliga klientelet menar jag p? ett helt opatrialkaliskt s?tt. I mina f?rh?llanden ?r jag alltid den andra sorterns medborgare och det r?r mig inte i ryggen. Jag gillar att vara the underdog).
Men tillbaks till promenaden.
Jag gillar att g? i parken. Det ?r en fin milkj? med massa ovanliga tr?d, volleybollplaner, en kyrka, en stor kyrkog?rd och en hel j?vla massa hundar. Det finns ett par hundar med ?gare jag brukar tr?ffa. Min favorit ?r en ?ldre go dam som ocks? har en Shetland Sheepdog. Hon (damen allts?) blir lika glad varenda g?ng jag kommer fram till henne. Dessv?rre gl?mmer hon j?mt bort att vi tr?ffats f?rut. Vi g?r alltid igenom samma h?lsningsprocedur.
- De k?nner igen att de ?r samma ras, s?ger alltid den gamla damen.
- Ja, s?ger jag.
- Vad heter din lilla hund d??
- Mollly (den h?r g?ngen ocks?).
Jag har inte hj?rta att ber?tta f?r den gamla damen att vi tr?ffats ett tiotal g?nger.
Sedan pratar vi om v?ra hundars matvanor. Hon fr?gar alltid hur m?nga g?nger jag ger Molly maat om dagen. Jag har varje g?ng svarat “Tv? g?nger, lite p? morgonen och lite p? kv?llen, sedan kanske n?got lite extra vid fikat.”
N?r jag s?ger fikat lyser damen upp och s?ger busigt “Ja, kanske ger man en liten bulle vid fikat ocks?”.
Jag tycker det ?r kul att tr?ffa den gamla damen och jag kommer forts?tta l?ta det vara en ?verraskning varje g?ng. Min enda fundering ?r: hur fasiken minns hon var hon bor?
En annan hund?gare jag ofta tr?ffar ?r en man jag kallar Primadonnan, f?r han g?r liksom valsaktigt n?r han utf?r n?got kommando med sin hund. Jag vet vad hans hund heter, men av respekt f?r personuppgiftslagen kan jag inte s?ga det h?r. L?t oss bara ge ledtr?den att det ?r en seriefigur som ?r en bj?rn och som umg?s med “gnuttarna”.
Han har en “Old english sheepdog” - och en fin s?dan. Redan f?rsta g?ngen jag s?g Primadonnan fick jag f?r mig att han var kunnig i hundlydnad. Allts? har jag besv?rat honom med fr?gor varenda g?ng vi m?tts.
N?r jag tr?ffade honom senast fr?gade jag hur man ska l?ra Molly att g? fot.
Han kollade yrkesm?ssigt p? kopplet jag anv?nde (en sele) och fick en skeptisk blick.
- F?r det f?rsta m?ste du byta koppel, sa han.
- Jaha, sa jag. Jag har sele f?r jag gillar inte liksom strypkoppel.
- Hmpff, sa han och visade sin hunds koppel som s?g professionellt ut ocvh hade hundens namn invirkat. Det h?r ?r ett halvstrypkoppel.
Aha, t?nkte jag. Man stryper dem bara till h?lften. Praktiskt, d? blir de nog medg?rliga.
Jag kommer inte ih?g allt vi pratade om. D?remot ?r jag ganska s?ker p? att jag lovade att k?pa ett halvstrypkopprl.
N?r jag gick d?rifr?n tr?nade jag “fot” med Molly. Hon kollade p? mig lite skeptiskt, som att hon undrade vad jag skulle med den d?r barska r?sten till. Jag gav upp. Efter ett tag blev det de vanliga lekarna. Jag k?rde Mollys favorit. Det best?r av att jag smyger p? henne och skriker “Nu tar jag dig!”
Molly springer helt ?verf?rtjust d?reifr?n och efter ett tag biter hon mig i benet.
N?r b?de husse och den olydige hunden var tr?tta gick vi hem.
Idag har vi f?rs?kt oss p? liknande ?vningar. Tyv?rr tr?ffade vi inte p? n?gra framst?ende hund?gare s? det blev “Jag tar dig!” tv? timmar i str?ck.