Jag ser att mitt SEO-arbete för termen ”Giv mig styrka” gett resultat på Google.  I skrivande stund ligger jag tvåa, före giganter som Nöjesguiden och Svenska Kyrkan.

Fortfarande ligger dock den där jävla ”Sinnesrobönen” överst. Det är svårt att komma om sådana proffs. Och nu har jag länkat till den dessutom vilket ytterliggare försämrar mina chanser.

Egentligen vet jag inte om jag skriver ”Giv mig styrka” så många gånger i bloggen. Någon gång vet jag att jag gjort det. Däremot säger jag det ganska ofta på jobbet följt av att jag räknar till tio.

I mitt arbete kommmer jag relativt ofta i kontakt med djuren här ovan. Det är intressant, för när jag var liten hade jag faktiskt en fullfjädrad koskräck. Jag minns en gång när vi ovanligt nog irrat ut från betongförorten till landet. Mina föräldrar fösökte få in mig i en ladugård men jag vägrade. När de sedan försökte förklara för mig att det var därifrån mjölken kom började jag gråta.

Det är hur som helst över nu. Jag är i stort sett botad märkte jag under morgonens kosläpp, på en gård utanför Finspång. Möjligen kan jag väl erkänna att jag ställde mig bakom en av gårdshundarna när en precis nysläpp ko kom springande, förvånansvärt snabbt för en ko. Lantbrukarparet hade nämligen tidigare förklarat att oftast sprang korna inte ”igenom” det extremt smala snöret.

Det var väldigt kul att se. Kossorna hoppade verkligen av sig och skuttade efter att ha varit inne i ladugården under vintern. Dessutom blir tydligen kossor kompisar med varandra. Frun i familjen berättade om två kor, som när de stod inomhus stod en bit från varandra. När de sedan kom ut från grönbetet gick de genast ihop sig och hängde på gräsmattan.

Att vare ut på landet och fotografera är nog bland de roligaste sakerna med mitt jobb. Jag önskar det hände mer ofta.

För övrigt trodde jag först det hette koutsläpp, men det låter verkligen väldigt konstigt. Kosläpp it is.
Följ min blogg med Bloglovin

Den första gången jag slutade blogga var 7:e maj 2001. Yikes, im old. Jag minns inte om det kallades blogga då. På den tiden skrev jag på engelska, under pseudonym. Jag vet inte vilka otäckheter som skulle hända om jag publicerade under eget namn men jag var iallafall väldigt noggrann med det.

Det som slår mig när jag läser de här tidiga inläggen är dels att jag skriver grymt kasst och dels lite smått omoget. Man kanske inte är så jäkla vuxen när man är…. hmmmm…. 2012, 2001…. 27 år gammal.

Efter blogger/blogspot, som på den tiden ägdes av Pyra labs, inte Google, skaffade jag en egen domän och började använda bloggverktyget Greymatter. Det var helt fantastiskt, byggt i Pearl och krävde ingen databas. Jag tror att domänen jag hade var ettanolla.com. Den låg på ett amerikanskt webbhotell. De svenska webbhotellen var inte framåt på den tiden. Man fick typ 5 mb utrymme och man fick absolut inte ha någon form av scriptsspråk på dem. Gud bevare, tänk om hackare skulle attackera.

Greymatter hade det lite si och så med uppdateringarna efter ett tag. Jag tror han som byggde det fick en del personliga problem. 2003 provade jag en annan plattform som kallades Cafelog/B2. Det var byggt av en man som heter Michel Valdrighi och skulle sedermera utvecklas till en annan bloggplattform som kallas WordPress. Även Michel försvann då och då från horisonten och uppdateringarna slutade. Till slut tog väl några andra över det och embryot till WordPress startade. Själv stängde jag mitt konto hos den amerikanske webbhotellleverantören, med följden att hela mitt konto försvann. Här kan man med fördel utbrista i ett Homer Simpsons’kt ”Dooh”.

Japp, allt försvann, flera års bloggande. Men jag har faktiskt någon textfil på flera hundra sidor som jag räddade från The Internet Archive. En vacker dag vet jag förmodligen var jag har sparat den.

Jag slutade nog blogga igen efter det, men efter ett tag startade jag soneryd.se. Den startades february 2005 som En fd. skejtares dagbok. Tyvärr blev den sabbad när teckenkodningen i WordPress ändrades till UTF-8, och jag var lite väl snabb vid en uppdatering. Det gör mig lite bitter såhär i efterhand, det var ändå inlägg från 2005 til 2008. Jag har inte gjort några aktiva försök att rädda den på sistone och införliva den i nya bloggen. Databasen är fortfarande kvar i alla fall, så det känns inte helkört.

Jag har slutat blogga många gången och börjat igen. Min kärlek till skrivandet tar mig alltid tilbaka, även om jag har långa uppehåll. Det har väl att göra med att jag i grund och botten är en lat person.

Nu är jag tillbaka igen. Jag hoppas det håller i sig ett tag för jag betalar ändå pengar för det här webbhotellet.

Och det här inlägget blev lite längre än jag tänkt mig. Jag vet inte hur jag tänkte när jag började skriva och jag har ingen bra slutkläm så här i slutet. Fan ta kapitalismen!

Så idag var jag på ett föredrag om sociala medier och Facebook istället för att träna som jag trodde. Det var okej. Jag kunde nog redan ganska mycket av det, men jag lärde mig allt en del nytt. Framförallt fick man väldigt goda smörgåsar. Det var bra för jag var extremt hungrig. Enligt en kollega berodde det på att jag ätit knäckebröd till frukost. Själv trodde jag knäckebröd var bra frukost, nästan i nivå med havregrynsgröt, som jag också äter ibland.

Enligt kollegan skulle man hellre äta vitt bröd till frukost, helst köpt på det lite småsunkiga kaféet som ligger precis innan man kommer fram till jobbet.

Jag vet inte om jag tror på det, men idag köpte jag iallafall lite tyskt rågbröd för att lätta upp mina frukostvanor.

Det har överlag varit en ganska bra dag. Jag gav min chef ett förslag om min position och utveckling på firman som jag hoppas går igenom. Jag har jäklar varit där i 13 år och känner att lite utveckling kan vara på sin plats. Får se hur det går.

För övrigt kände jag nu hur dagboksaktigt detta inlägg kändes. Brukar det kanske vara så? I wouldn’t know.

Well, för att fortsätta i den stilen kan jag meddela att jag och katten sitter i soffan och mår ganska bra. Jag har diskat, handlat lite och kastat boll. När jag såg en sökning till min sajt hade någon faktiskt sökt på ”Självbiografi Andreas Soneryd”. Det är väldigt enkelt. Nästan varje kväll har jag diskat, kastat lite boll och handlat. Just nu för jag en väldigt enkel tillvaro. Jag är ”V-et” i vardag.

Idag var jag i Grebo och firade pappa som precis hade fyllt 67. Samtidigt träffade jag syrran som jag inte sett på ett bra tag. Hon hade varit i Thailand en månad och innan det var det också en försvarlig tid innan vi träffades. Det var trevligt och jag hade saknat henne. Såklart kunde jag inte säga det till henne för vi är inte så känslosamma i familjen. Vi är alla mycket nära och väldigt ärliga mot varandra, men vi är inte direkt familjen som kramar om varandra när vi syns. Det närmaste vi kommit var nog när vår mamma dog. Då fick syrran en klapp på axeln. Nästan tragiskt, men jag har aldrig sett det så. Fast nu kom jag på att vi faktiskt kramats en gång. Det var efter min systerdotters student och jag var ganska ”uppsluppen” (läs onykter) och om jag inte helt missminner mig kramades vi innan vi skildes åt. Sedan somnade jag på tåget till Norrköping och konduktören fick väcka mig. Herregud! Vuxen man som sitter i nyinköpt finkostym och sover. Jag var nog inte en syn för gudar.

Imorrn ska jag dra igång med träningen igen. Det har ju varit typ två dåliga veckor. Men nu jävlar ska jag bli redo för Beach 2012.
Nej vars. Om någon såg mig på en strand skulle det nog bara bero på att jag svimmat eller dött där på vägen hem från Salige Munken. Hur jag nu skulle kunna hitta en strand i centrala Norrköping.

Anyways. Bilden här ovan är alldeles dagsfärsk. Jag ville visa mina nya Ray Ban ”Wayfarer” solglasögon. Jag fick dem av snälla syster som som sagt varit i Thailand och de glasögonen har nog inte ens varit i närheten av en Ray Ban-fabrik. Men fina är de!

Så igår blev det en ganska seriös afterwork. Jag trodde jag skulle komma hem vid 19-20 men kl. 01 tryckte jag nyckeln i dörren.

Det var kul, även om jag är socialt överbelastad. Jag har tillringat hela dagen för mig själv.

Men det är kul med AW. Man får se sidor hos folk man annars inte ser och höra skvaller som inte kommer fram på kontorstid.

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg men jag orkar fasiken inte. Puss.

Så idag kom jag tillbaka från min nästan episka resa till Stockholm och E-commerce summit 2012. Det var en intressant resa på många sätt. Dels var den oerhört inspirerande och lärorik. Jag lärde mig mycket om marknadsföring och e-handel och att jag inte har så bra koll som jag hade. Dels var den även intressant för det extremt lilla hotellrummet. Jag tror faktiskt inte ens isoleringsceller är så små. Utrymmet i toaletten var så begränsat att man fick knappt plats själv när man väl ställt in tandborsten. Imponerande. Dessutom fanns det inga fönster och det var kala tegelväggar. Det kändes lite som att sova i en klostercell, utan den befriande känslan av andlighet. Jag är glad att jag inte var helt nykter när jag la mig.

Förutom e-handel hann jag även med en del traditionell shopping på Americana Vintage Classic. Jag är inte mycket till storstadsmänniska, men jag gillar de trevliga små affärerna och att det typ finns matställen överallt. Men det är för mycket folk! Herregud. Ensamvargen i mig skrek efter bara en dag. Jag längtade efter ett ensligt hus på landet med  närmsta granne tre och en halv mil bort.

Men nu är jag hemma. Jag är så glad i mitt hem att det nästan borde vara olagligt.

Är på e-commerce summit i Stockholm och har bara ringt barnvakten en gång.

Så imorgon ska jag ut i det okända, utforska världen, lukta på faran, sova skavfötters med ödet…

Nej, seriöst. Jag ska till Stockholm.
Samtidigt är jag den förste som erkänner det: Jag är ingen berest man. Ibland tycker jag det är jobbigt att bara ta mig in till centrum. Till skillnad från vad mina belackare tror, som Ranelid skulle sagt, beror det inte på att jag har något emot att resa eller på något sätt fruktar det. Jag skulle kunna sättas imorgon på ett flyg till Moskva, med ett kredidkort, två par kalsonger och en mobiltelefon som enda packning.  Det enda som skulle oroa mig är om jag verkligen hade täckning på kreditkortet.

Å andra sidan är jag en vuxen man, utan barn med med en katt. Husdjuret ifråga, hur elakt det än kan vara, tar lätt rollen som ens barn. Man vill inte gärna lämna det. Nu ställer min pappa gärna upp och är ”barnvakt” eftersom jag sliter i tre dagar innan, städar, lagar mat och köper öl åt han så att ska trivas. Jag var till och med inne på att köpa en ny platt-tv för jag är en av de få kvar i landet som fortfarande har tjock-tv.

Hela rese-problematiken grundar sig alltså i separationsångest. Jag är en grymt överbeskyddande man. Jag kan inte ens tänka på hur det skulle bli om jag skulle få barn en dag.

Men det är bra träning för mig. Och för Sigge, mitt barn min katt är det också bra. I landet annorlunda hade det här sista stycket inte låtit crazy, i övriga världen kan jag nog verka pretty fucked upp. Gud, jag behöver bilda familj.